Kollade just ett halv avsnitt av Grey's anatomy, avsnittet där Christina Yang berättar för de andra att Izzy har hudcancer som har spridit sig till hjärnan. Jag satt och kollade och plötsligt slog det mig att Uffe är borta, för all framtid. Hans känslor han måste haft, de känslor hela familjen hade och saknaden man har kvar efter honom. Jag var tvungen att stänga av TV:n, jag kunde inte se mer. Det påminner för mycket. Det känns som det är max en månad sen, men det är 1 år och 38 dagar sedan hans kropp inte orkade mer. Fan jag är så förbannad på hans kropp som var så svag. För det var inte Uffe som var svag. Han levde och gick själv ända fram till den dagen han dog fast hans kropp var totalt förstörd, han levde på sin vilja att leva och det fanns inget annat som hjälpte honom. Varför blev det såhär? Varför blev han sjuk. Och om han nu skulle bli sjuk, varför blev han det nu och inte om femton år? Det är så orättvist, jag har aldrig träffat en människa som kämpat så hårt för någonting. Han kämpade. Och han kämpade inte för sin egen skull, han kämpade för Filippas skull, för min mammas skull, för hans brors skull, för mina småbröders skull, för min skull, för Nelsons skull, för hans syskonbarns skull. Han kämpade för familjen. Jag kan bara inte förstå att han inte finns längre. Jag. Kan. Inte. Förstå. Det! Det har liksom inte sjunkit in än. Det kommer nog aldrig sjunka in. Jag kan inte få bort bilden av sista året han levde, bilden av hur hela han förändrades. Från att vara en pigg, stark, idérik och målmedveten man blev han trött, svag (bara i kroppen), sjuk man. Fast målmedvetenheten försvann aldrig. Jag vet inte varför jag skriver dethär och jag vet inte hur jag ska kunna sätta ord på det, men jag bara måste få ur mig det. Jag saknar honom. Jag hatar att mamma är så ledsen och ensam, och jag hatar att mina småsyskon säkert känner som jag. Jag hatar att jag inte kan göra ett skit åt situationen. Ingenting. Man kan bara fortsätta leva, hur jobbigt det än är. Men jag saknar Uffe, och jag saknar Filippa som inte är hos oss lika ofta längre även att hon alltid kommer vara min lillasyster. Det finns ett hål i våra hjärtan som aldrig kommer fyllas. Och jag undrar om det är så i livet, man får små hål då och då som aldrig kommer gå att fylla igen. Vissa människor har en plats för evigt. Uffe har en plats för evigt. Och om han visste att jag skrev dethär nu skulle han säga "äh, detdär tjänar ju inget till ändå. man får acceptera vissa saker bara. ryck upp dig". Jag försöker, men ibland blir man så överväldigad, som när man ser någonting på TV om cancer.

Jag hatar cancer, cancer dödar inte bara. Det förstör hela familjer med.

Ulf Lundqvist :( <3

Fred ut!
Beatrice.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kod för att importera min blogg till Nouw: 5887777637

Goddagens!Nu är det bestämt. Eller nästan iallafall. Fast när jag bestämmer mig för något så brukar jag ju ångra mig inom två månader eller så, fast denna gången känns det annorlunda. Jag talar om att söka in till socionomutbildningen i Kalmar. Från ...

Nu är det redan 24 Januari och jag blir helt ställd, när började tiden gå så rasande fort?När man var liten var en månad en hel evighet, sommaren var mer än så!Nu är sommaren som nyss var, flera månader ifrån. Och hälsar snart på oss på nytt! Hjälp!N...

  Vackra Jennifer! Är hon inte gorgeous? 

Hejsan!Idag vaknade jag med en sjuk magvärk. Trodde jag var sjuk, men icke.Framåt lunch började jag må mycket bättre så nu sitter jag här. Lat och jobbig.Har ungefär ett ton läxor att göra, en häst att ta tag i (hon har inte blivit riden på en månad ...