Hej hopp! Gissa vad?
Jag fick precis hem min nya tvättmaskin, den är installerad och klar! Så äntligen kan jag tvätta när jag vill och äntligen slipper jag ta hem all tvätt för att tvätta hos mami. Sköönt! Den är liten och toppmatad och superdupergullig, i just love her. För det är en hon, det ser man klart och tydligt. Och hon heter Märta, det passar. Märta är min alldeles nya fina tvättmaskin, hon är liten och söt och vi älskar varandra. Okej, jag märker att jag kanske vart ensam alltför länge. Men ajg är fruktansvärt lycklig över att äntligen ha en tvättmaskin. Tror jag är sådär extra glad och så nu bara för att jag har det så rent och fint i lägenheten, känns riktigt bra. Jag älskar när det är ordning, men är lite sämre på att hålla ordningen tyvärr. Jaja. Ointressant. Nu ska jag jobba med engelskauppgifter, rättskunskap och företagsekonomi A&B. Wish me luck! Det behöver jag, fast känner att det kanske kommer gå rätt bra ändå med tanke på att jag är på lite bättre humör nu! Fan vad jag är kär förresten, och saknar mi angelo. Jag postar senare.

Fred ut!
Beatrice.

Kollade just ett halv avsnitt av Grey's anatomy, avsnittet där Christina Yang berättar för de andra att Izzy har hudcancer som har spridit sig till hjärnan. Jag satt och kollade och plötsligt slog det mig att Uffe är borta, för all framtid. Hans känslor han måste haft, de känslor hela familjen hade och saknaden man har kvar efter honom. Jag var tvungen att stänga av TV:n, jag kunde inte se mer. Det påminner för mycket. Det känns som det är max en månad sen, men det är 1 år och 38 dagar sedan hans kropp inte orkade mer. Fan jag är så förbannad på hans kropp som var så svag. För det var inte Uffe som var svag. Han levde och gick själv ända fram till den dagen han dog fast hans kropp var totalt förstörd, han levde på sin vilja att leva och det fanns inget annat som hjälpte honom. Varför blev det såhär? Varför blev han sjuk. Och om han nu skulle bli sjuk, varför blev han det nu och inte om femton år? Det är så orättvist, jag har aldrig träffat en människa som kämpat så hårt för någonting. Han kämpade. Och han kämpade inte för sin egen skull, han kämpade för Filippas skull, för min mammas skull, för hans brors skull, för mina småbröders skull, för min skull, för Nelsons skull, för hans syskonbarns skull. Han kämpade för familjen. Jag kan bara inte förstå att han inte finns längre. Jag. Kan. Inte. Förstå. Det! Det har liksom inte sjunkit in än. Det kommer nog aldrig sjunka in. Jag kan inte få bort bilden av sista året han levde, bilden av hur hela han förändrades. Från att vara en pigg, stark, idérik och målmedveten man blev han trött, svag (bara i kroppen), sjuk man. Fast målmedvetenheten försvann aldrig. Jag vet inte varför jag skriver dethär och jag vet inte hur jag ska kunna sätta ord på det, men jag bara måste få ur mig det. Jag saknar honom. Jag hatar att mamma är så ledsen och ensam, och jag hatar att mina småsyskon säkert känner som jag. Jag hatar att jag inte kan göra ett skit åt situationen. Ingenting. Man kan bara fortsätta leva, hur jobbigt det än är. Men jag saknar Uffe, och jag saknar Filippa som inte är hos oss lika ofta längre även att hon alltid kommer vara min lillasyster. Det finns ett hål i våra hjärtan som aldrig kommer fyllas. Och jag undrar om det är så i livet, man får små hål då och då som aldrig kommer gå att fylla igen. Vissa människor har en plats för evigt. Uffe har en plats för evigt. Och om han visste att jag skrev dethär nu skulle han säga "äh, detdär tjänar ju inget till ändå. man får acceptera vissa saker bara. ryck upp dig". Jag försöker, men ibland blir man så överväldigad, som när man ser någonting på TV om cancer.

Jag hatar cancer, cancer dödar inte bara. Det förstör hela familjer med.

Ulf Lundqvist :( <3

Fred ut!
Beatrice.

Nu har jag varit duktig och städat hela lägenheten. Dammsugit, skurat, sorterat i garderoben, tvättat kaklet i badrummet, jag har skrubbat skrubbat skrubbat och nu är allt tip top! Nöjd är vad jag är, känner mig riktigt duktig. Det enda som är kvar att göra är att plocka in disken som stått på tork men det tar ju ungefär en minut. Efter det ska jag ta en joggingrunda samt ta ut pengar och betala hyran! Men först måste jag käka för det har jag glömt göra på hela dagen.. fast egentligen är det bäst att äta efter man har tränat va? Hm, fan. Men nej, jag måste käka först annars kommer jag få huvudvärk. Känner mig fortfarande lite halvsjuk precis som imorse men det har nog gått över tills imorgon. Ikväll är det plugg plugg plugg som gäller, ska göra klart allting och lämna in i skolan imorgon. Fan lärarna ska inte få säga något, dom ska få se! Jag tänker bevisa att jag visst är duktig och kan plugga. Dom ser ner på mig, jag gillar det I N T E !

Jaja, postar senare

Fred ut!
Beatrice.

Inatt har jag inte sovit särskilt mycket, somnade inte förrän halv fyra imorse. Pratade med Fabian via MSN till tre nångång imorse, ååh det var verkligen välbehövdligt, jag mår mycket bättre nu! Sure, det är fortfarande samma situatuion men jag känner mig ändå bättre till mods efter att ha fått prata ordentligt i ett mer än en kvart liksom:P Somnade iallafall gott när jag väl somnade, och jag skulle helst av allt vilja sova vidare men det går inte för sig för nu ska jag ha lektion snart, eller ja, vid halv ett. Sitter i soffan och kolla på Efter Tio på kanal4, jag gillar faktiskt det programmet, haha. Men näe, nu är det dags att hoppa in i duschen och fixa iordning sig lite! Postar senare.

Fred ut!
Beatrice.

my ängelo!

(Härligt med mat runt mungiporna? han äter värre än Nelson)

J A G   Ä L S K A R   D I G   L I L L E B R O R  !

Tjoho nu har det gått en timma och tio minuter av Oktober månad!
Sitter uppe mitt i natten precis som jag brukar och jobbar med skapande. Det är min grej och jag tänker inte ens försöka sluta med det längre, det är meningslöst. Hittade äntligen låten A lack of color med Deatch cab for cutie ikväll! Jag har letat efter den låten till och från i ett år nästan, helst sjukt. Har inte kommit på vad den heter men ikväll gav jag fan på att hitta den och det gjorde jag, äntligen. Den är så underbar, en av de få låtarna som jag verkligen får rysningar av varje gång jag hör den. Rätt simpel egentligen, men den berör och dom använder så vackra ord. Jag gillar vackra ord. Jaja. Lärde mig en låt som heter Follow you into the dark som också är av Death cab for cutie, fast den är lite tråkig för den är nästan för långtråkig, men den är fin och passar min ton! Yep. Får bli ett projekt att jobba lite med den nästa vecka på Onsdag tror jag. Åååh, jag lyssnar bara på a lack of color heela tiden och den är så fruktansvärt vacker, ihålig och blåsig, känns som låten flyter genom kroppen som en lite smått kylig men ändå behaglig vindpust. Går inte att förklara, låter ju helt sjukt.

Men nej jag tror jag ska ta och gå och lägga mig, kan behövas!
Fast ska nog sjunga liite till, och sen ska jag somna till a lack of color! (:

Ridå!
Beatrice,