Konstig natt med nästan ingen sömn. Förstår inte varför allt ska bli jobbigt bara för att en sak är jobbigt! Vaknade trött, kallsvettig och livrädd imorse...och ledsen. Fick verkligen tvinga migsjälv att kliva upp och ta mig iväg till skolan. Väl där kändes det som allt jag hörde på lektionerna var ett enda virrvarr av saker jag inte förstod mig på. Men jag försökte och jag fick väl ner helt okej grejer på pappret.
Kändes jobbigt att behöva åka hem och vara ensam flera timmar innan någon annan kom hem så jag åkte in till stan till Biblioteket där Jessica också var. Meningen var att jag skulle plugga och skriva periodhäfte men det gick ju liksom inte när jag och Jessica hade så mycket att prata om!

Dagen känns som ett enda töcken...en dimma! :/

Känner att jag måste sysselsätta mig hela tiden för att ens orka med att inte falla ihop totalt. Känns som jag är i bitar och får göra mitt yttersta för att inte bara låta allting falla. JOBBIGT!

Det första jag gjorde när jag kom hem var iallafall att laga mat till hela familjen ... men tydligen skulle ingen ha när det väl var klart! Åh!

Då känner man verkligen att det är onödigt att ställa upp när dom ber om det, om de ändå inte vill ha när man väl är klar.
Och Miramax mår inte bättre efter skadan, han mår bara sämre. Om vi får avliva honom nu med då vet jag inte om jag orkar med. Fast jo, orka måste man ju, vad gör man annars liksom?

Och nu känner jag att hela detta blogginlägget var så himla onödigt, ointressant, orelevant...men jag måste somsagt sysselsätta mig med något hela tiden för att inte falla ihop.

Jag är så jävla ensam, trots att jag har folk runt om mig hela tiden.

Fred ut!
Beatrice